livetsomjagkalarmitt

Underbart att se dig, underbart att höra ditt hjärta slå, underbart att förstå att du växer i min mage, underbart att jag ska bli din mamma och att Johnny är din pappa och att Livia ska bli din stora syster. Du har tur för Livia är det bästa som finns och kommer att bli den bästa stora systern som finns, du kommer att bli den bästa som finns också.

                                                     <3 <3 <3

Jag vill börja känna dina sparkar, dina rörelser. Jag vill varje dag höra ditt hjärtljud så jag kan vara säker på att du finns där i. jag vet redan så mycket om dig, hur du ser ut på ul bilden, hur din organ har växt, hur mycket ditt hjärta slår, hur du har växt. Men ändå så vet jag så lite om dig, vem kommer du att vara, hur kommer du att se ut, vem är du fina lilla bebis.

                                                     <3 <3 <3

Vi ska alltså bli 4 från att ha varit 3, att ha varit 2 å bli 3 var stort för oss, att bli 4 från 3 kommer att bli ännu större, men jag hoppas att vi klarar det.

                                                      <3 <3 <3

Älskade du fortsätt att växa, fortsätt att bo i min mage så ses vi när det är dags att komma ut. kanske den 22/8-2013.

     <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3<3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3

Ett annat sätt att se på det

Underbart att se dig men jag blir så orolig att du inte ska vara i min mage, underbart att höra ditt hjärta slå, men jag är livrädd att det ska var tyst. Att du växer i min mage ja det är kul, men så jädrans kul är det inte jag kommer att bli tjock som en ballong, on i höfterna och kanske svullna upp om fötter och händer. Jag ska bli mamma igen, Johnny ska bli pappa igen, och Livia ska bli stora syster. = ännu ett år med liten bebis, ett sömn fritt år, med ammande tuttar å mjölk hit å ditt.  

                                                         <3 <3 <3

Livia kanske inte alls kommer att tycka att detta ska bli kul, hon kanske kommer att tjuvnypa å vara avis på dig, känna sig bort glömd av sin älskade pappa å mamma.Känna din sparkar ja det är oslagbart men sömn lösa nätter pga. av sparkar i magen en hel natt, nää inte så kul, ha konstant ont i revbenen för att du trycker på dem, nää inte så kul.

                                                          <3 <3 <3

Att se dig på ul bilden var underbart, men tänk om du inte alls växer som du ska nu, tänk om den där jädrans moderkakan förblir lågt sittande. Tänk om du kommer ut förtidigt, att du helt enkelt checkar ut från dina mammas hotell tidigare än planerat.

                                                           <3 <3 <3

Tänk om du blir ful, en elak person, nää kommer aldrig att ske, det vet jag i alla fall. Jag e ju din mamma =)

Att bli 4 från 3, att bli 3 från 2 höll ju på att knäcka oss, jag och min älskade Johnny höll på att gå i kras, jag älskar mina barn men jag älskar även min fästman, jag vill aldrig skiljas från honom, så jag hoppas verkligen att detta kommer att bli bra , att bli 4 från 3.

Älskade du fortsätt att växa, fortsätt att bo i min mage så ses vi när det är dags att komma ut. kanske den 22/8-2013.

För mig så skulle det vara enklare att andas om du slutade att andas…..

På två år har jag inte träffat dig, Du har aldrig sätt min lilla stjärna, min dotter, DITT barnbarn, igår fick du äntligen ses ditt barnbarn,

varje del av dig borde ha längtat efter denna dag, men du sa ens inte hej till henne. Du såg ens inte på henne, jag saknar aldrig dig, jag kan aldrig förlåt allt du har gjort mot dom två jag älskade mest, mot min mamma och min syster, om du hade velat hålla i min dotter hade DU aldrig fått det, du är inte värd att få röra något som är så fint. Du har skadat din första familj, vad har vi gjort dig? Att du inte från den dagen vi vände dig ryggen har bönat och bet att vi ska låta dig få vara med i våra liv är sjukt, man slutar väl aldrig att kämpa för sina barn, eller att älska dom???

Jag hade världens bästa morfar, bättre än alla andra, bättre än bäst. Min dotter kommer aldrig att ha en morfar och det är sorligt, jag är så ledsen att jag inte kan ge henne en morfar som jag hade.

Funderar och åter funderar är det ända jag gör sen en tid tillbaka, funderar på hur man kan lämna sina barn, hur man kan sår folk, om jag är lik min pappa, kommer jag att bli som han. Hur mår han, mår han som han ser ut, hur orkar han att leva, han borde ha så mycket ångest, så att han inte orkar, men han orkar, han andas, han skrattar, HAN är.

Jag kommer aldrig att bli som du, Livia kommer inte att ha minen om dig, hon ska bara få uppleva fina människor, farmor är det närmaste dig hon kommer att komma. Farmor älskar alla sin barn och barnbarn, men alla utan jag och min syster är så jäkla bra, dom jobbar å dom ör så duktiga, jag har jobbat sedan jag var 16 år, camilla sedan hon var typ 14, camilla har på egen hand tagit hand om Adrian i nästan två år. Jag har ett bra jobb, en fin festman och en underbar dotter, JAG ÄR FAN DUKTIG, camilla är också duktig. Varför skall man umgås med denna del av min familj!!!???, vist min farmor fyllde 80 år och just därför var jag där, men att sitta där och se på allt, hela situationen var bara för jobbig för mig…

Jag ville bara ställa mig upp och skrika på pappa, på farmor på alla andra, han tar så mycet av mitt inre bara genom att vara i samma rum som mig, jag vil grina när jag ser på honom, han är så nere, han ser så för jävlig ut, han ser ut som han borde känna sig, och jag saknar inte dig, du, din person, jag saknar att ha en pappa, att ha en morfar till Livia.

Är jag kom hem igår kände jag mig ledsen, ville bara grina i någons armar, i dina armar, men du fattar inte detta, du ser bara att han är ond och att jag hatar honom och då borde allt vara lätt, men du har ingen aning om hur det är att inte ha någon pappa…

Det blir ljusare nu på kvällarna, det ÄLSKAR jag, det blir längre dagar och kortare nätter, det ÄLSKAR jag.

Livia är stor tjej nu, nästan 6 månader, fina lilla du.

Jobbig månad har det har varit, gumman har varit konstant förkyld, rinnig näsa, hosta som aldrig slutar, feber som varit hög, och vikt ned gång 300 g ner på 1 vecka. Och innan det bara 130g på en månad. Så det har varit så jobbigt, vill bara att hon ska få må bra, bättre än bra, BÄST.

Jag vet ju att förkylning är jätte vanligt hos såna här små, men det som gör mig orolig är vikten, varför går hon upp så dåligt, och varför går hon ner. Hoppas av hela mitt hjärta att Livia snart får må bra och gå upp en massa i vikt.

Min fina darling, Livias gudmor och nu gått klart skolan, hon har pluggat, jobbat och ensamstående till en liten på 3 år och ändå så klarade hon av att plugga, fick MVG i allt, jag är mer än stolt över dig min underbara vän…

Jag älskar min sambo, min fina Johnny, mitt allt, älskar ditt skratt, ditt hår, din kropp JA allt, vi är inget ifrån varandra, vi är allt tillsammans. Kan knappt vänta på att få bli di fru….

Om någon läst detta, så kommentera detta inlägg

Nu är det snart 5 månader sedan våran lilla gumma kom till världen och hon blir bara finare å finare, större å större, och jag tänker bara mer och mer på förlossningen. Jag har sagt till alla att det gick så bra med kejsarsnittet och att jag fixade det bra. Och det gjorde jag, det gör jag, men jag har börjat förstått att det satt sina spår, jag tycker att det är extremt jobbigt att vara utan Livia, att vara ifrån henne en timme går bra, 2 med, men längre tider och ensam hemma går så där. Att sova utan henne i sängen är svårt. Vill ha henne nära, för jag kan inte ens stå utan hennes luft i mina lungor….

Det är ju säkert föräldrar hjärtat som bankar högt men jag tror att det kan ha att göra med förlossningen.

Jag trodde att skulle bli som en valig förlossning tills att i nästan sekund ligga i ett rum med väldigt mycket personal som har en blick att nu är det brottom, allt anat spelar ingen roll, jag ställer mig in på att inget spelar någon roll, gör vad ni vill med mig men få ut vårat barn, jag säger inte ett ord när jag ligger där, tänker bara samma tanke om och om igen, att nu dör vårat barn, nu dör vårat barn, Johnny kommer att hata mig alla kommer att hata mig för att det är mitt ansvar att hon kommer ut. Jag tänker bara nu dör VÅRAT barn, sedan blir jag sövd och och dom tar ut våran fina lilla livia, våran skatt vårat ALLT, jag ligger p puppvaket i tre timmar, vet inte hur länge av den tiden jag är vaken men mins att jag hann tänka 10000 tankar, tankar som att hon är död, att dom har opererat bort min livmoder, och sedan den konstiga tanken att här ligger jag och några våningar härifrån ligger min DOTTER  som jag aldrig har sätt, mitt barn, hur mår hon, är hon söt/ful , liten eller stor, hur mår Johnny, var är dom , var är min familj!!!!

Jag skulle vilja veta  hur nära det var att det skulle ha slutat riktigt lila, hur ser rummet ut där min dotter är född, vilka var där, 100000 frågar men få svar.

Mamma livet  är det bästa livet jag vet men att hennes första timmar i hennes liv var ett trauma för mig är något som jag börjar förstå nu….

Dagarna går och i redan imorgon så är våran lilla Livia 2 månader. Tiden går fort, det känns som vi har haft henne här hos oss i flera år men samtidigt känns det som igår som vi åkte in till BB.

Pappa Johnny jobbar en hel del just nu, veckan då han inte jobbar natt så jobbar han extra på något/några  av alla hans 5 extra jobb. Så han är inte hemma så jätte mycket, men när han väl är hemma så har vi det så himla bra, känns verkligen som är en liten familj nu. Även om han ibland eller ofta sover lite väl länge varje dag, bryr sig lite väl lite om frukost, lunch, middag, så funkar det, fast jag skulle önska att han går upp när vi går upp vid 7-8 eller att han går upp och tar Livia en stund så att jag få sova. Men nej nej, han sover till 11-12 och går upp och sätter sig i soffan, det är jag som får säga till att han ska gå  upp, det är jag som får påminna honom om frukost, middag och lunch och komma med förslag om saker vi kan göra, jag har sagt till honom nu att så här kommer vi inte kunna ha det  jämnt, jag fattar at han är trött med tanke på alla jobb som han jobbar på, men så här kommer vi inte att kunna ha det en längre tid, och han förstår ju det, han är ju 30 år och förstår sådana saker och det känns så skönt att man kan prata med honom. Men som sagt just nu är jag så nöjd och stolt över den lilla familj vi är.

min fina familj <3

Om en vecka så åker Johnny till England över helgen, för att se på fotboll. Och jag hoppas för hans egen skull att han köper något fint, fint till mig från London. =) det ju jul och min födelsedag snart =) så något fin vill jag så gärna ha =)

Nu har jag julpyntat lite här hemma, julpynt är inte riktigt något som vi tycker om, och absolut inte i stor mängd, som hos svärmor, där är det garanterat mer än 100 små tomtar utsprida i hennes lägenhet, här hos oss är det 8 st tomtar, en julstjärna och en julljusstake, och det räcker verkligen. Jag gjorde grymt GODA lussebullar igår, verkligen goda, så dessa kan jag verkligen rekommendera att ni alla testar.

smarriga lyxlussebullar

(Använd extra stora muffinsformar och ställ dem på bakplåtspapper på plåten - allt för att undvika kladd!)

Denises smarriga lyxlussebullar
till cirka 48 lussebullar behövs:

100 g (2 paket) jäst för söta degar
300 g smör
1 liter röd mjölk
1 ägg
3 dl vit sirap
2 g saffran (4 paket) saffran
3 tsk salt
ca 17-18 dl vetemjöl eller siktat dinkelmjöl + eventuellt några extra "nävar" till utbakningen

1 ägg till pensling

Fyllning:
300 g rumstempererat smör
3 dl strösocker
3 tsk vaniljsocker
russin efter smak

mandelspån och/eller pärlsocker till garnering

Smält smöret och värm tillsammans med mjölken till cirka 45 grader. TIllsätt jästen med lite av degvätskan och blanda väl. Tillsätt sedan resten av vätskan och sirapen, saltet, ägg och saffran. Blanda sedan försiktigt ner mjölet och bearbeta degen väl i minst fem minuter, för hand eller med hjälp av maskin.

Låt jäsa under handduk i 30 minuter.

Kavla ut halva degen till en rektangel och bre ut hälften av det mjuka smöret, strö ut hälften av sockret och dutta på hälften av vaniljsockret. Häll på lämplig mängd russin. Rulla ihop degrektangeln till en rulle och dela sedan upp i 24 bitar. Lägg upp i muffinsformar och låt jäsa medan du bakar ut den andra halvan av degen.

Pensla sedan första omgången med lussebullar med ägg och dekorera med mandelspån och/eller pärlsocker.

Grädda i mitten av ugnen i cirka 5-10 minuter i 250 grader.

Jag slog in några julklappar i går också, och kom på att jag har en hel del kvar att köpa. Även om vi alla har sagt att det blir lite julklappar i år, så måste man ju köpa några. Man vill ju köpa julklappar till familj och några vänner. Till våran lilla gumma blir det inte så mycket julklappar i år, känns helt enkelt lite onödigt, hon är ju så liten och behöver inte så mycket just nu, kläder har vi, MASSA kläder har vi, babysitter har vi, babygym har vi, JA vi har det som hon behöver, så jag sätter ju häldre in pengar på hennes sparkonto än köper ännu en body eller mjukisdjur . jag vet ju att mormor, farmor, moster och farfar kommer att köpa en heldel och efter som vi bor i våran underbara tvåa så får inte plats med hur mycket som helst….

Den stora frågan är vad jag ska hitta på till min fina sambo, som valigt är det svårt att hitta en bra julklapp, vill ju att det ska vara något fint., något speciellt…….

Ha det gött, baka dessa bullar för dom är MMMMMMmmmmm

Pöss

Ps

Glöm dina bekymmer, imorgon kommer nya!!!

Vardagen är i rullning efter komma hem från bb bubblan, så har vi lärt känna våran fina lilla Livia, vi vet hur hon fungerar, vad hon tycker om, vad hon ogillar, när hon är hungrig när hon är glad och missnöjd.

Johnny har nu jobbat i två veckor och det känns jätte bra och allt fungerar jätte bra, våra dagar innehåller ofta en massa mys och en eller två promenader och träffa kompisar, mamma, syster eller så är det bara vi, VI min lilla familj. Man tänker att man ska hinna massa saker varje dag, men på något sätt så hinner man inte med hälften och varför man inte hinner med är jätte konstigt för man är ju hemma med en liten, som bara sover, äter myser och bajsar. Även om Livia är mer vaken nu så är det ju en massa tid som jag har som jag borde hinna göra det som jag tänkt, men icke, när kvällen kommer så sitter vi här och bara en liten del av det man skulle vilja göra eller planerat att göra är fortfarande ogjort.

Men man får ju lära sig, lära sig att vara hemma, att vara mamma, allt detta är ju helt nytt, jag har aldrig varit mamma, har aldrig levt detta liv, i 27 år har jag levt på ett sätt och så på en sekund så ändras det som man har haft som sitt liv till något helt annat, till ett liv så mycket mer meningsfullt, finare och roligare. Ibland korta små, små stunder så kan jag sakna mitt gamla liv, ett liv med jobb, ett liv med bara Johnny, vi myser i soffan, håller om varandra i sängen, vi är bara vi, men så POFF så är den sekunden borta och jag tittar på den där söta lilla bebisen som är min, hon ler mot mig, hon känner igen mig, JAG är hennes mamma och HON är mitt nya LIV, ett liv som jag fullständigt älskar.

Livia Ewa Marianne Karlsson /Eriksson

Den 9/10-2011 var alltså dagen då jag blev mamma och mitt liv förändrades för alltid. Vi fick vara kvar på BB i tre dagar, för att se så att allt gick bra, amnigen funkade jätte bra från början, jag ammade henne från första stund och sedan dess har det gått super bra, hon äter och får i sig det hon vill och behöver. Dagarna på BB var fyllda av besök från familj och vänner, massa mys och ännu mera mys. På onsdagen fick vi åka hem, det kändes så naturligt men även så onaturligt, det kändes som att vi att vi kidnappat ett barn som vi skulle ta hem över dagen. Men så var det ju inte, denna fina lilla bebis var ju våran, våran på heltid, helt galet och helt underbart, att vi fick ta hem den sötaste av dom alla….

Tiden här hemma har rullat på, besök efter besök har avlöst varandra, paket i massor har hon fått, massa fina små klänningar, byxor och bodys. Vi behöver inte köpa så mycket det närmaste månaderna känns det som =) dagarna går snabbt lite för snabbt, man vill ju inte att tiden ska rusa iväg, men på något sätt så gör dem det ändå, man vill njuta och bara vara i sin lilla bubbla en bubbla som består av bajs blöjor, mys, sömn, sömn brist, sena nätter, tidiga nätter, massa kiss blöjor, långa promenader, tidiga mornar och massa massa kärlek. Orolig är jag nästan hela tiden, orolig över andningen, att den ska sluta, att hon inte bajsar, att hon sover för mycket, sover för lite, äter för mycket, äter för lite, jag är orolig hela tiden, men som tur är så har vi googel.se=) jag googlar allt, och jag får jämnt lugnade svar….

Lilla Livia kan nu lyfta sitt lilla huvud kortare stunder, hon ler och små ljud kommer från hennes mun. Jag och Johnny kan inte ha det bättre, han e pappa till vårat barn och den som jag älskar mer än mest. Vi har klarat den första tiden väldigt bra, få bråk och mycket kärlek, han börjar jobba i natt, så nu är jag själv på nätterna vilket känns lite läskigt men jag hoppas att jag klarar nätterna =)

Det är underbart att få barn, det är verkligen det, man älskar sitt barn så otroligt mycket, innan kan man inte förstå hur mycket man kommer att älska sitt barn. Man vet ju att man kommer att älska sitt barn, och man älskar ju annat i livet, andra personer, andra saker, platser ja andras barn! Men så får man se sitt eget barn, och allt annat som man älskar åker ner på andra platser långt, långt från första platsen. Min, våran Livia är så otroligt fin, man kan titta på henna i timmar och hon blir bara finare och sötare, man kan gå ifrån henne och bara några minuter senare titta på henne igen och då tänkta men herregud vad fin och söt hon är. Dessa känslor gör en lite bölig, töntig och en liten höns mamma. Det är ju verkligen så att från och med Livia kom så kommer jag att älska henne mer än allt annat, det är henne som jag alltid kommer att sätta som nr 1 i alla situationer. Jag älskar ju jätte många andra, som min bästa sambo, min fina Adrian, Natheo, Mamma, syster, kompisar men om alla dessa skulle vara på samma ställe samtidigt och något hemskt skulle hända så är Livia den första som jag skulle kolla efter, vara oroligast för, och när jag ser att Livia mår bra, då skulle jag självklart se hur min andra fina älsklingar mår, men Livia är nr 1. Oj oj dessa känslor…..

Jag har blivit moster igen, till en underbart söt liten kille som heter Natheo, han kommer till jorden den 2/11-2011 och mitt moster hjärta kunde inte vara stoltare, han är lika perfekt som sin fina storebror, min syster är grym på att göra underbara små söner =) älskar er, hela denna fina familj <3 <3 <3

Hon är här nu  <3

Äntligen så blev det den 9/10-2011 och våran bebis i min mage bestämmer sig för att hon vill komma ut.

Det började tidigt på morgonen, jag sov hemma hos min syster, vid 4-5 tiden så fick jag ont i magen och jag trodde att det var vanligt mag ont, så jag gick upp på toa å gjorde nr 2=), men det var kvar, jag hade ont i magen.

Timmarna gick och jag gick upp och lekte med Adrian, då förstod jag att det var värkarna som hade börjat, och ja det gjorde ONT, det kändes som om man har magknip, det gjorde ONT, och så försvann det, och så kom tillbaka efter en kvart, och så höll det på ett bra tag, min fina Johnny jobbade natt så han kom och hämtade mig så åkte vi hem, här hemma så gick Johnny och la sig, på order från mig, ville ju att han skulle ha ork ifall det skulle hålla på hela natten. Så han sov ett par timmar, och jag badade och försökt ta det lugnt, å andas mig igenom smärtan som nu kom mer ofta än sällan. Vid 3 tiden så väckte jag Johnny och han åkte och köpte mat, jag beställde mc donalds, ballerina kakor och russin, =) så försökte jag äta mc donalds maten. Men va inte så sugen på mat, utan nu var det jobbigt, så fort smärtan kom så var det som man bara ville försvinna bort….

Vi ringde till förlossningen vid kl 16, och dom sa att vi kunde komma in om en timme. Så vi började att fixa, och så var det ju det viktigaste jag ville ju platta mitt hår, ville ju inte se förjävlig ut=)

Kl 18 så kom vi in på förlossningen på SÖS, vi fick ett litet rum och dom kopplade på så att vi kunde se våran bebis hjärtljud och värkkurvan. Jag var öppen 3 cm, och dom trodde att någon gång runt midnatt kunde nog bebisen komma ut……

Jag har alltid varit rädd för att födda fram ett barn. Men så när jag väl var gravid så tänkte jag nej det är nog inte så farligt, nu vill jag födda ut mitt barn, jag vill vara med om det. I slutet av graviditeten var våran sirre ännu inte fixerad och våran barnmorska hade lite svårt att känna hur huvudet låg, så vi fick gå på ultraljud för att se hur sirre låg. Då tänkte jag att jag kommer bli jätte ledsen och besviken om nu sirre ligger i säte och att det i så fall nog blir planerat kejsarsnitt. Men sirre låg men rumpan uppåt och jag kunde gå tillbaka till mina tankar om att jag faktiskt skulle födda fram vårat barn inom en månad=)

Efter tag inne på förlossningen så märks det på dom som jobbar att dom inte var nöjda med hjärtljudet, dom tar hål på fosterhinnan så att vattnet gick, då såg dom att det var avföring i vattnet och att det kanske kunde vara därför  sirre var lite orolig där inne, men när dom känner efter med fingrarna så känner dom att navelsträngen har åkt ner framför huvudet, vilket gör så att syres tillförseln stryps och hjärtljudet var väldigt lågt, under hundra, nere på 50...

Nu går allt väldigt fort, från och med nu så var hon ute efter 10 minuter, jag blev sövd, och ett ur akut kejsarsnitt gjordes på mig, pappa Johnny fick se allt från ett rum bredvid, han fick se våran fina sirre för första gången, sirre som vi nu fick veta var den finaste lilla dottern aV dom alla...

kl 20:58 så kom våran finaste tjej ut, hon fick namnet Livia av sin pappa på en gång, ett namn som vi funderat på ett tag, och som nu när vi fick se henne var så självklart, hon är verkligen en liten Livia <3

jag kom ner från uppvaket efter 3 timmar, runt midnatt så fick jag se och krama min dotter ör första gången, GLÄGJE… och hon var den finaste jag någon gång har sätt, och så liten, så perfekt och så underbar.

Denna dag kommer alltid att vara den bösta dagen i mitt liv.

Jag är så glad för du är hos mig
du fångar mig med varje lek
och vad som helst kan alltid hända
för i vår dröm är allting smek
jag kramar dig igenom rymden
du strålar gul, jag skrattar blå
och vi följs åt i evigheter
en glittervind som är vi två

Du och jag är miraklet här
du och jag är miraklet här
du och jag är miraklet här
du och jag är miraklet

Jag föds i varje blick du ger mig
jag ger dig allt, du ger mig mer
du ler så varmt åt mina tankar
sen den där dagen då ja sa hej

Du och jag är miraklet här
du och jag är miraklet här

Just när sommaren är på väg att ta slut jobbar jag mitt sista arbetspass i denna natt, vill ju ha sommar ni när jag är ledig, men kan sätta 100 kr på att nu kommer det att bli höst, regn å rusk, men det är okey, jag ska ju bara mysa med min mage =) å fixa hemma =)

Men vad har hänt sedan förra inlägget!!!???

Jo,

Jag har jobbat klart mina 12 nätter. Jag har haft en mysig dag med Adrian å mamma på skansen, då vi tittade på djuren å hade skoj, fast jag måste ju säga att skansen är så himla tråkig, helt enkelt bara tråkig, finns nästan inga djur, inget att titta på, ända gången då jag tycker att skansen duger är väl om man skulle gå på allsången  å ha picknick =) men Adrian hade jätte kul, å då hade jag kul =), sen så har Adrian fyllt 3 år också. Å mosters lilla älskling har blivit så stor, vill inte det, eller jo det vill jag, han är ju så mysig som liten kille, men vill inte att han skall bli en kaxig tonåring som hatar sin moster, nej, nej vill stanna tiden en stund, vill att det ska vara som det är nu ett tag till.   Det är sista månaden nu med bara Adrian som barn i våran släkt, men jag kan lova dig fina Adrian att jag alltid kommer att ta hand om dig, älska dig, å inte glömma bort dig, du tog ju mitt hjärta först <3

Vi har varit på kryssning, och det var jätte roligt, jag hade med mig Linnea Och Malin ”Darling” och Johnnys alla kompisar var med=) vi hade det super kul Johnny hade det lite för kul och drack lite för mycket lite för fort =) så han fick jag ta hand om i några timmar, men det gjorde inte så mycket =) han var så söt ändå =)  det var ett jätte bra live band som spelade, samma som när vi var på Öland. =)