delar ur livet
För mig så skulle det vara enklare att andas om du slutade att andas…..
På två år har jag inte träffat dig, Du har aldrig sätt min lilla stjärna, min dotter, DITT barnbarn, igår fick du äntligen ses ditt barnbarn,
varje del av dig borde ha längtat efter denna dag, men du sa ens inte hej till henne. Du såg ens inte på henne, jag saknar aldrig dig, jag kan aldrig förlåt allt du har gjort mot dom två jag älskade mest, mot min mamma och min syster, om du hade velat hålla i min dotter hade DU aldrig fått det, du är inte värd att få röra något som är så fint. Du har skadat din första familj, vad har vi gjort dig? Att du inte från den dagen vi vände dig ryggen har bönat och bet att vi ska låta dig få vara med i våra liv är sjukt, man slutar väl aldrig att kämpa för sina barn, eller att älska dom???
Jag hade världens bästa morfar, bättre än alla andra, bättre än bäst. Min dotter kommer aldrig att ha en morfar och det är sorligt, jag är så ledsen att jag inte kan ge henne en morfar som jag hade.
Funderar och åter funderar är det ända jag gör sen en tid tillbaka, funderar på hur man kan lämna sina barn, hur man kan sår folk, om jag är lik min pappa, kommer jag att bli som han. Hur mår han, mår han som han ser ut, hur orkar han att leva, han borde ha så mycket ångest, så att han inte orkar, men han orkar, han andas, han skrattar, HAN är.
Jag kommer aldrig att bli som du, Livia kommer inte att ha minen om dig, hon ska bara få uppleva fina människor, farmor är det närmaste dig hon kommer att komma. Farmor älskar alla sin barn och barnbarn, men alla utan jag och min syster är så jäkla bra, dom jobbar å dom ör så duktiga, jag har jobbat sedan jag var 16 år, camilla sedan hon var typ 14, camilla har på egen hand tagit hand om Adrian i nästan två år. Jag har ett bra jobb, en fin festman och en underbar dotter, JAG ÄR FAN DUKTIG, camilla är också duktig. Varför skall man umgås med denna del av min familj!!!???, vist min farmor fyllde 80 år och just därför var jag där, men att sitta där och se på allt, hela situationen var bara för jobbig för mig…
Jag ville bara ställa mig upp och skrika på pappa, på farmor på alla andra, han tar så mycet av mitt inre bara genom att vara i samma rum som mig, jag vil grina när jag ser på honom, han är så nere, han ser så för jävlig ut, han ser ut som han borde känna sig, och jag saknar inte dig, du, din person, jag saknar att ha en pappa, att ha en morfar till Livia.
Är jag kom hem igår kände jag mig ledsen, ville bara grina i någons armar, i dina armar, men du fattar inte detta, du ser bara att han är ond och att jag hatar honom och då borde allt vara lätt, men du har ingen aning om hur det är att inte ha någon pappa…
