Jag viste inte om hon levde eller inte
Nu är det snart 5 månader sedan våran lilla gumma kom till världen och hon blir bara finare å finare, större å större, och jag tänker bara mer och mer på förlossningen. Jag har sagt till alla att det gick så bra med kejsarsnittet och att jag fixade det bra. Och det gjorde jag, det gör jag, men jag har börjat förstått att det satt sina spår, jag tycker att det är extremt jobbigt att vara utan Livia, att vara ifrån henne en timme går bra, 2 med, men längre tider och ensam hemma går så där. Att sova utan henne i sängen är svårt. Vill ha henne nära, för jag kan inte ens stå utan hennes luft i mina lungor….
Det är ju säkert föräldrar hjärtat som bankar högt men jag tror att det kan ha att göra med förlossningen.
Jag trodde att skulle bli som en valig förlossning tills att i nästan sekund ligga i ett rum med väldigt mycket personal som har en blick att nu är det brottom, allt anat spelar ingen roll, jag ställer mig in på att inget spelar någon roll, gör vad ni vill med mig men få ut vårat barn, jag säger inte ett ord när jag ligger där, tänker bara samma tanke om och om igen, att nu dör vårat barn, nu dör vårat barn, Johnny kommer att hata mig alla kommer att hata mig för att det är mitt ansvar att hon kommer ut. Jag tänker bara nu dör VÅRAT barn, sedan blir jag sövd och och dom tar ut våran fina lilla livia, våran skatt vårat ALLT, jag ligger p puppvaket i tre timmar, vet inte hur länge av den tiden jag är vaken men mins att jag hann tänka 10000 tankar, tankar som att hon är död, att dom har opererat bort min livmoder, och sedan den konstiga tanken att här ligger jag och några våningar härifrån ligger min DOTTER som jag aldrig har sätt, mitt barn, hur mår hon, är hon söt/ful , liten eller stor, hur mår Johnny, var är dom , var är min familj!!!!
Jag skulle vilja veta hur nära det var att det skulle ha slutat riktigt lila, hur ser rummet ut där min dotter är född, vilka var där, 100000 frågar men få svar.
Mamma livet är det bästa livet jag vet men att hennes första timmar i hennes liv var ett trauma för mig är något som jag börjar förstå nu….
